För ganska exakt två år sedan träffade jag någon som fick mig att kasta mig handlöst ut i det okända, eller, vi hade jobbat ihop ett bra tag och slängt lite käft. Ja va charmad av honom redan innan, men så en dag i augusti innan jag lämnade jobbet tog han sig modet att bjuda hem mig till honom "på en kaffe" någon gång, vi sågs samma kväll, och någon kaffe blev det inte.  

 Jag bokstavligen skakade när vi stod mitt emot varandra i en dörröppning i hans lägenhet, under de fyra kommande månaderna spenderade vi mkt tid tillsammans. Vi har båda våra svårigheter vilket ibland va tydligare än annars. Att vara i hans armar va magiskt, jag fick uppleva känslor ja aldrig tidigare känt. Barn va uppe på tapeten, ja va öppen med min barnlängtan och han med att han har en dotter och inte ville "börja om" och göra det igen. Jag va medveten om det och tänkte inte låta det sätta käppar i hjulet för mig, för oss. Men samtidigt kunde jag inte fösa undan drömmen om barn som fick ny kraft av att träffa någon.  

 Jag vet inte om det va det, eller om det finns en annan anledning till att han drog sig undan de två sista veckorna, och som svar på min fråga om vart vi har varandra så svarade han att vi nog inte ska vara tillsammans nu, att vi båda behöver vara själva. Han sa oxå att det är så det är nu, att han fortfarande tycker om mig och att det kanske ser annorlunda ut om typ 5 år…. Jag hann aldrig riktigt krascha från det, kastade min in i studier och läste utbildningen på typ 150% med högsta betyg på allt-ja ville bevisa att jag kan, jag vill vidare, men oxå, det va ett jätte bra sätt att fly från känslorna, 

 Efter skolan kom en akut jakt på lägenhet och när ja hittade en som är jätte bra så kom planeringen med flytt, väl på plats i lgh har jag  lagt mkt tid på att vara hundvakt åt mina vänner som behöver hjälp-vilket jag mer än gärna  är i väntan på att ja ska hitta ett jobb och verkligen behöver något att göra på dagarna, ha rutiner. Jag har försökt fixa o dona i trädgården-vilket inte är min starka sida, men ngt jag tycker kan va väldigt rogivande. Jag har försökt lära känna nya boendestödjare, vilket tagit energi då jag har svårt med att släppa in nya människor-och många nya människor har jag stött på senaste månaderna, bara det att flytta och få nya grannar som givetvis undrar vad jag är för en filur, de har varit många bra o tyvärr några mindre bra och fungerande möten. Men man kan ju inte klaffa med alla. 

 Så tog jag steget och ringde till och skrev upp mig i kö på mottagningen, tog första steget att förverkliga min absolut största dröm, och det va ett stort steg som jag på ett sätt är stolt över att jag tog, samtidigt finns ju rädslan där hela tiden, att få ett nej. 

 Så kom sommaren och med den alla semestrar. Jag har kunnat va hundvakt rätt mycket och träffat lite vänner, men många dagar har jag varit helt oplanerad-och det är ju ingenting om de är så ibland, men när det är så flera dagar i rad, när de kontaktnät man har runt sig har semester och familj och vänner är på äventyr och resor, då blir det mycket tid över för tankar och känslor.

 Plötsligt känns det som att uppbrottet med Honom för knappt två år sedan hinner i fatt mig, jag har gjort allt för att både medvetet och omedvetet inte krascha över det, nu är det svårare. Samtidigt som det hinner i fatt mig så är jag lite mer än en veckan ifrån läkarbesöket på mottagningen, och risken att få ett nej där. Jag klarar mycket, jag rasar men reser mig alltid, jag är starkare än jag själv tror,  ändå är det hissnande skrämmande att behöva tacklas med både uppbrottet och ett definitivt nej till bäbisdrömmen nu, övermäktigt?! Samtidigt måste jag ju våga hoppas på att jag förhoppninhsvis inom en överskådlig framtid plussar och kan känna det lilla miraklet växa och röra sig inom mig. Att läkarbesöket blir positivt och att drömmen kan komma ett steg närmare att bli verklighet ❤️

 Uppbrottet kan jag inte fly från längre, jag måste få krascha lite efter det, låta känslorna komma. Det måste få göra ont-att kasta sig handlöst-att känna och våga släppa någon så nära, både fysisiskt och psykiskt-att gå från att våga tro på att det/Han/Vi va på riktigt-att från en dag till en annan "avvisas". Det fanns inga garantier, jag hoppade med risken att slå i backen. Det måste få göra ont.