Jag är älst av mammas barn och har tänkt att det mest logiska vore att jag är den som får barn först. Med tanke på min alltid så starka barnlängtan och hoppet om att kunna förverkliga denna drömmen är det svårt att inse att det kanske
inte kommer bli verklighet. Idag spelar det ingen roll om mina yngre syskon skulle få barn före mig, då de alla har respektive och med stadgade liv så vore det de mest logiska nu. Mitt problem är att min biologiska klockar klämtar för fullt och tiden
rinner iväg, för varje dag som går. Mamma har ofta påpekat att hon vill ha barnbarn, utan att veta hur fruktansvärt ont det gör i mig, hur extremt gärna ja önskar att ja kunde ge henne ett barnbarn. Vid en högtid för ett par år sedan ifrågasatte
jag om hon trodde att detta är vad jag vill? Att vara över 30 och barnlös-när barn är det största jag någonsin drömt om. Efter det har hon inte sagt mkt om det, inte till mig. Något år senare berättade min syster lite i förbifarten att när mormor varit
på besök en gång hade de diskuterar vem av oss syskon som skulle få barn först. Som jag förstod det så va jag inte ens med i diskussionen, min tolkning blev att de gett upp mig, insett att jag har levt mitt liv på ett sätt som innebär att barn inte är
möjligt. Jag har inte vågat ta upp detta med dem, för varesig det är som jag tolkade det eller inte, så kan jag inte klandra den som anser att jag sumpat mina chanser, den som tycker att mina val gör mig olämplig som förälder eller den som helt enkelt
ser min ålder som anledning till att jag kommer leva mitt liv som barnlös. Jag säger inte att de har fel, jag undrar själv ofta om jag verkligen är värd det mirakel ett barn innebär. Vem är jag att ens ta upp sjukvårdens tid och resurser för detta?
Jag lovar, ni är inte de enda som tvivlat/tvivlar, jag har ställt mig dessa frågor i så många år nu, när jag inte träffat ngn att dela miraklet med har ensamstående mamma ändå varit ett alternativ, mitt enda alternativ, min enda chans, mitt enda hopp.
Är jag värd det? Är jag lämplig? Det är vad läkare och andra kunniga ska ta reda på, och jag måste tro att jag har rätt och är värd att ta upp den tiden och de resurserna av sjukvården. Någonstans så är det ändå så att alla människor-oavsett bakgrund
och livssituation-har rätt till likvärdigt bemötande och resurser. Vare sig de anser mig lämplig eller olämplig, eller om min kropp klarar av att bli gravid eller inte. Jag har ändå rätten att göra vad jag kan, och det är vad jag gör nu. Cellproverna
är fixade och kan checkas av, kvar på planen är läkarbesök om ca 4 veckor, vad som händer sen återstår att se.
Genom åren har jag träffat många människor i liknande situationer som jag, det är en självklarhet att säga till andra att inte ge upp sina drömmar, allas liv se olika ut, det finns ingen manual. Vi är ledsna över att vi inte kommit så långt som
andra i vår ålder, vi ser gamla vänner utbilda sig, göra karriär, köpa hus och bilda familjer-medans vi står kvar, sitter fast i ett vaccum som kallas psykisk ohälsa. Vad vi inte ser är att alla har svårigheter, i olika val och under olika perioder
i livet. Vi jämför oss med de "perfekta" liven vi ser, så länge vi gör det kommer vi fortsätta känna oss misslyckade. För det finns inga perfekta människor, inga perfekta liv, inga spikraka vägar. Vi har inte alltid samma förutsättningar
i livet, men det behöver inte innebära att vi inte kan uppnå våra drömmar, ibland behöver vi ta några steg tillbaka för att kunna se vad vi faktiskt kan göra, vilka vägar och val vi måste göra för att nå våra drömmar-utefter våra egna förutsättningar.
När man ska säga samma sak till sig själv är det inte längre en självklarhet, varför är det så svårt?
0 kommentar(er)
